Skattesystemet


Jag kan förstå att tanken på att inga skattepengar ska hamna i skatteparadis är tilltalande. Men måste vi för den saken skull förbjuda alla vinster i välfärden? Här är några olika aspekter att ta i beaktande:

Redan utan privat vård, skola och omsorg så slutar en betydande del av våra skatte pengar i privata vinster, tex privata byggföretag, bostadsbolag, läkemedelsföretag, och städbolag som anlitas av stat, kommun eller landsting.

Bör vi inte framförallt fokusera på själva avtalen? Det vill säga hur vi beställer utbildning, vård och omsorg på ett sätt som gör att vi får det vi vill ha, och att det dessutom går att verifiera inom rimlig tid. Här borde vi dessutom säkerställa att vi alltid har ett krav på meddelandefrihet som ett upphandlingskriterie. Höga vinster bör dessutom leda till närmare granskning dels för att säkerställa att inga avtalsbrott skett, dels för att lära. Finns säkert fler kriterier som går att lägga till.

Många anser att det är svårare att följa upp kvalitén på tjänster än på produkter, dvs att det skulle vara svårare att beställa rätt kvalitet och att följa upp när det gäller tjänster. Här är jag tämligen övertygad om att det finns mer kunskap och erfarenhet än vad stat, kommun och landsting använder sig av.

Hur är det tex med transparensen? Information om vilken kvalitet som stat, kommun respektive landsting har upphandlat av en viss aktör bör rimligen vara en offentlig handling, men hur lättillgänglig är denna information? Som brukare ska det vara lätt att avgöra vad du kan vänta dig enligt avtalet, och lätt att bedöma vem som brustit när du inte är nöjd, dvs om ditt missnöje bottnade i det skrivna avtalet, eller i uppfyllandet av avtalet.

Och inte att förglömma: Valfriheten för oss som brukare när det finns flera aktörer att välja mellan, samt valfriheten hos er som jobbar inom skola, vård och omsorg när det finns flera arbetsgivare att välja mellan. Eftersom dessa branscher är kvinnodominerade så blir frågan även en kvinnofråga, där fler kvinnor ges möjlighet att starta eget, samt klättra rent lönemässigt.

Så: Fokusera mer på avtalsskrivning och tidig uppföljning, för att få bort de som missbrukar dagens system. Istället för att straffa alla.

Annonser

Inte är vi väl vuxna nog att ta ett större socialt ansvar för vårt liv och vår framtid än vad vi gör idag?

Jag antar att frågan kokar ned till vilken människosyn man har. Tror vi att vi själva och våra medmänniskor kan agera långsiktigt, så som att spara och teckna försäkringar?

En annan aspekt är så klart vilka ekonomiska förutsättningar vi har för att spara och teckna försäkringar.

Det senare, beror än mer än det förra, på vilken familj du växer upp i.

Men till saken. I det stora hela tycker jag att Sverige har ett relativt bra system där vi försöker kompensera för de olika förutsättningarna som barn föds in i och växer upp i. Däremot anser jag att vuxna skulle kunna ges större möjlighet att påverka sina liv i dessa aspekter.

En tanken

  1. Vi behåller dagens skattetryck
  2. Vi behåller dagens system för barn
  3. Vi behåller en bastrygghet för oss vuxna, dvs mindre än det som ingår i dagens sociala skyddsnät
  4. Vuxna får en pott med ”poäng” att teckna egna försäkringar för

Tanken bygger på att desto högre vi klättrar i behovsstegen, desto mer skiljer sig vår syn på vad som är välfärd. Jag kanske prioriterar att få starta eget bidrag, någon annan kanske hellre vill få en tidigare pension och en tredje kanske vill få högre A-kassa.

Ett argument kan så klart vara att sänka skatten och ta bort punkt 4, a la USA, men jag tror inte att det skulle passa oss svenskar. I alla fall inte om jag ska lyssna på media debatten.

Är visst många som anser att privata skolor och vårdföretag, som finansieras av skattemedel, inte ska få ta ut vinster.

Blir så trött på hyckleriet när folk blir upprörda över att skattepengar hamnar som vinster i privata företag. Hallå! Hur tror de alla offentliga hus och vägar byggs, resor betalas, mat o städning köps in mm mm

Kanske bäst att påpeka: Självklart ska alla skattekronor användas klokt, men kom inte med det dåliga argumentet att ingen vinst får landa i någon privat ficka.

Då är det enligt mig av betydligt större vikt att diskutera hur vi säkerställer att vettiga avtal skrivs med skola och vård, och hur vi sedan ser till att de verkställs.

Jag har skrivit en del om detta tidigare, och det är verkligen ingen lätt uppgift. Men det betyder ju inte att vi därför ska undvika att diskutera den, och istället hoppa på den till synes så mycket enklare frågan om förbud mot vinst.

En närliggande fråga som ligger mig varmt om hjärtat är hur vi säkerställer att det faktiskt är de som både månar om elever/vårdtagare, dess anhöriga och värnar om att de skattekronor vi har räcker till så mycket som möjligt, som också driver skola och vård för skattepengar. Oberoende av om de gör det som en del av stat, kommun eller landsting, eller om de gör det i privat regi.

Klart att det även finns massa konsultuppdrag, reklamjippon o dyl som också är svåra att utvärdera när det gäller användandet av våra skattekronor. Men självklart är det inte just skattekronorna i sig som gör denna fråga så ytterst viktig, utan de individer som kan hamna emellan, och som ofta är i en utsatt och/eller beroende position.

Det är väl ändå dessa vi vill värna. Det är här fokuset bör ligga!

Företag som inte levt upp till sitt åtagande ska så klart inte kunna plocka ut vinst, och ska så klart även vara retroaktivt återbetalningsskyldiga. Rimliga straff ska också finnas, och självklart ska vi alltid ha meddelandefrihet. Men de som sköter sitt uppdrag på ett bra sätt bör rimligtvis även belönas för det.

Ja, vem är bäst lämpad att fördela vår tillväxt? Buffet anser till exempel att USAs rika borde betala mer i skatt än de gör idag. (SvD)

Vad man anser har troligen mest att göra med vilket mål vi har för världen, samt vilka som är bäst lämpade att säkerställa att vi rör oss i den riktningen.

Det normala är att om någon skapar tillväxt (tex jobbar) så kommer de pengarna dels personen tillgodo, dels stat/kommun/landsting. Alla dessa får sedan använda pengarna inom lagens råmärken.

Vill man att staten m fl ska ha mer pengar, så litar man troligen på att de fördelar pengarna klokare än individerna.

På senare tid har jag fundera över en mellanvariant. Att vi också skulle införa att individen (företag) skulle kunna använda ytterligare en del av sina pengar, men då bara inom förutbestämda områden, tex inom välfärd. Jag har filosoferat lite kring detta i min artikel Om det där med tillväxt

Och vad tror ni? Finns det en möjlighet att vi inom en snar framtid värdera mer efter våra gärningar, än efter de pengar vi drar in? Klart att bu kan göra fler goda gärningar om du har mer pengar, men du kan också göra fler onda gärningar.

Vi lever i en nation som många gånger vill ge sken av att vi är en lärande nation, men i stunder som dessa kommer den bilden verkligen på skam.

Trots senaste tidens uppvaknade när det gäller uppköp av privat erbjuden vård, för skattebetalarnas pengar, så finns det de som inte tvekar att skriva offerter som fokuserar på prislappen, och uppenbarligen vill blunda för uppbyggd erfarenhet. För att inte tala om de personer som redan är inne i denna vård och som i och med byte av vårdgivare tvingas ryckas upp och börja om.

Hur tänker man?

Jag syftar på senaste blundern där Stockholms Läns Landsting köpt upp vård för tortyrdrabbade.

För som Röda Korset påpekar (DN):

Hur behandlar man patienter över kulturgränser, ofta med tolk? Hur bygger man upp förtroendet för en institution hos människor vars tillit till myndigheter är obefintlig? Hur behandlar man torterade där störningarna efter traumat ofta tar sig rent kroppsliga uttryck?

Säger inte det sig självt att detta är kunskap man inte bygger upp över en natt. Allt går inte att läsa in på skolbänken eller googla fram på Wikipedia. (Inget ont om varken Google eller Wikipedia de är helt underbara, men inte till riktigt allt.)

Och vad är det för tragisk ursäkt att man inte ska kunna efterfråga det man behöver, bara för att det just då bara finns en säljare? Om vi nu ska ha en fri marknad ska man väl få efterfråga det man behöver? Inte ”Det som minst tre aktörer erbjuder”, eller vad det nu kan vara för skumma regler som finns.

Var inte hela meningen med en fri marknad inom vårdområdet att vi skulle få just bättre vård. Men hur ska det ske om vi inte ens får efterfråga det?

PS Röda Korset överklagar (Aftonbladet), se även en länk till WeMind i första kommentaren.

Laura Harmans agerande tydliggör problematiken med att skriva objektiva vetenskapliga rapporter där innehållet kan stöta sig med uppdragsgivarnas verksamhet. Nyligen tystades hon då hon skrev en rapport om ”Konkurensens konsekvenser – Vad händer med svensk välfärd? Rapporten skrevs för SNS – Studieförbundet Näringsliv & Samhälle, där just näringslivet står för en stor del av notan. (SvD) Själv kommenterar hon:

– Som forskare är jag skolad att ta kritik. Problemet med SNS-rapporten var att jag inte fick möta den. Får jag bara göra det ser jag inga problem med en debatt. Ingen vinner på en försiktig ja-sägare.

Jag har tyvärr inte läst rapporten, men inser att det borde jag verkligen försöka göra. Det är många frågor i det området som intresserar mig och där jag gärna skulle få lite mer fakta.

Men min magkänsla är att detta med skattefinansierad vård och omsorg, i privat regi, rimligen borde kunna göra alla intressenter gladare. (Och då räknar jag inte in kapitalinvesterare!)

De intressenter jag ser är:

  • Vi som ska vårdas och i viss utsträckning våra anhöriga – våra behov kopplat till själva vården
  • De som ska vårda oss – arbetsmiljö respektive ersättning
  • Vi som ska betala, avgöra önskad kvalitetsnivå samt följa upp faktisk kvalitetsnivå – dvs vi röstberättigade och skattebetalande
  • Ägare av privata vårdbolag – Som ska optimera mellan följande faktorer:
    • Minst uppfylla lagar och regler
    • Minst uppfylla sitt avtal med samhället (för att utöva vården)
    • Minst uppfylla sitt avkastningskrav från finansiärer för att kunna fortsätta och eventuellt utvidga verksamheten
    • Ge kvalitativ vård så att fler vänder sig till vårdbolaget
    • Erbjuda en bra arbetsmiljö/lön för att attrahera rätt personal som på ett effektivt sätt kan ge den önskade vården
Så var fallerar vi? Högst troligen på ett flertal punkter. Men två saker tycker jag skulle vara väldigt lätt att införa omgående, där jag inte spontant kan se en enda negativ konsekvens:
  • Samhället bör i alla kontrakt skriva in krav på Meddelandefrihet!
  • Eventuella vinster ska inte få disponeras hur man vill. Finansiärerna ska självklart få en skälig avkastning (även om vi drev dessa verksamheter i statlig/landstings/kommunal regi skulle vi behöva ”betala för investeringspengar”). Detta går troligen att lösa på olika sätt, tex att viss andel måste åter-investeras samt att det ska gå en tid innan första aktieutdelningen.
Den sista punkten bör främja att endast seriösa (= vi värnar de vi ska vårda) aktörer söker sig till branschen, inte de som snabbt går in för att plocka ut pengar utan att bry sig om att de får dåligt rykte och verksamheten högst troligen går i konkurs. Vilket i sig blir en förlust, men bara för de aktieägare som då råkar vara kvar i bolaget …
Samtidigt går min fundering till hur vi egentligen skriver dessa avtal. Är det här det brister? Vilka kvalitetsmål skriver vi in? Hur uttrycker vi oss? Går de att följa upp? Följer vi upp dem? Vilka blir konsekvenserna om det inte är uppföljda?
Dessutom, modellen bygger på att du som söker vård faktiskt premierar den mest kvalitativa vårdgivaren. Men har du i praktiken möjlighet att kunna avgöra det?
Både när det gäller samhällets möjlighet att följa upp kvalitet, samt för dig som önskar hitta det mest kvalitativa vårderbjudandet för just din åkomma/ditt behov, så är det svårt att mäta kvalitén. För vissa vårdinsatser svårare än för andra. För även för oss som fått vård, så kan det vara svårt att avgöra. För vad ska vi jämföra med? Visst kan vi mäta väntetider och bedöma vänligt bemötande, men hur bedömer vi om den diagnos/medicin/behandling vi erbjöds var den bästa eller ej? I en del fall, tex inom psykvården, kanske du inte kan ge din bedömning förrän flera år senare. Och hur enkelt är det då att avgöra hur mycket av ditt hälsotillstånd som kan tillskrivas vårdbolaget respektive helt andra så som dig själv, familj, vänner etc etc.
Avslutar med att återigen påpeka vikten av Meddelandefrihet. Den är extremt viktig när vi talar om vård och omsorg av personer som inte själva kan föra sin talan och/eller som befinner sig i en hög grad av beroende till de som för tillfället vårdar henne/honom.
Nu blir hon analys- och prognoschef på Försäkringskassan. Jag har som sagt inte läst hennes rapport (ingen annan av hennes rapporter eller böcker heller för den delen), men hon har hittills gett mig ett positivt intryck då jag fått uppfattningen att hon lägger fram fakta grundat material, utan att vika sig för den allmänna opinionen eller andra starka grupper.
Jag får som sagt se till att leta reda på rapporten 🙂

Fördelningspolitik är ett intressant område tycker jag. Och nu kommer ett förslag till att vi ska kunna göra avdrag med 1 500:- om vi under ett år skänkt minst 6 000:- till välgörande ändamål. (SvD)

Skatteverket ska ange vilka organisationer du får tillgodoräkna dig dina skänkta pengar för.

För klart måste vi ha någon slags gräns, trixet blir väl att hitta en lämplig gräns.

Spontant ser jag att 90-konto organisationerna automatiskt bör hamna innanför gränsen, däremot är jag inte alls lika säker på religiösa och ideologiska organisationer. Det skulle i så fall möjligen vara om de pengarna på något sätt gick att öronmärka till just hjälpverksamhet där deras religösa/ideologiska budskap inte spreds. Är det möjligt?

Jag ser fram emot att få höra mer om kriterierna för gränsdragning.

Passar på att lufta en annan liten ide i samma härad. Generellt tycker jag egentligen att det är sjukt att individer tjänar ofantliga summor. Samtidigt kan pengar användas till både gott och ont, och jag anser inte att man klart kan säga att stat eller individ står varken mer eller mindre för varken det goda eller onda nyttjandet av kapital. Det jag funderar på är om man skulle kunna styra över individers kapitalanvändning mot att bidra till en bättre värld, och därmed minska resursslöseri. För hur kan vi rättfärdiga extremt luxuöst och kostsamt leverne, samtidigt som vi har extrem fattigdom? För det är som i fångarnas dilemma, att det är svårt för någon eller några i ”lyxklassen” att ändra sitt beteende utan att förlora det inflytande de har, utan ”alla måste vara något så när synkade” i det ändrade beteendet.

Jag hoppas få anledning att återkomma till dessa frågeställningar.

Nästa sida »