Sociala frågor


Hur kunde det gå som det gick i valet? Det finns så klart många olika parametrar och jag tänker inte försöka mig på någon heltäckande studie, utan syftet med detta inlägg är att skriva ner mina spontana reflektioner med en tanke om att titta på dem inför nästa val. Om det nu blir om fyra år, eller dess för innan …

Det som det talas mest om är onekligen Sverigedemokraternas frammarsch, men även ”hur kunde Alliansen förlora när det skött finanskrisen så exemplariske?” Att V fick sätta agendan gällande synen på vården lär också spelat in. Skolfrågan är lite märklig, men än mer märkligt är att diskussioner kring det utrikespolitiska läget lyste med sin frånvaro. Och sist men inte minst så: Vad hade utspelet om ”Öppna era hjärtan” för effekt, egentligen?

Sverigedemokraterna

Att isolera och att inte tillåta en öppen och ärlig diskussion kring migrations, asyl eller integrationspolitik tror jag är den enskilt största anledningen till Sverigedemokraternas framgång. Inte att alla de röstande nödvändigtvis vill minska asylinvandringen i lika hög grad, men att de inte heller ser att det är hållbart att ta emot 2 500 nya i veckan.

Klarat oss exemplariskt genom finanskrisen

Hur navelskådande är svenskarna? Här tror jag mer på en analogi till ”Hälsan tiger still”. De flesta har ju haft det bra, och liksom bara tagit det för givet. I mina bistrare stunder skyller jag även på skolan och på den attityd som är i samhället att matematik är tråkigt. Men nog vore det inte så dumt om de röstberättigande hängde med lite i de mest basala orsak-verkan sambanden. Från Allianshåll kan jag tycka att man är lite för naiv med vad man tar för givet att folk liksom bara ska räkna ut och fatta själva.

Väga blöjor

Det sägs att det var vägandet av blöjor som var startskottet för ”Inga vinster i välfärden. Hur det än är med den saken så lyckades Alliansen aldrig att vända diskussionen från ägandeform och vinster till en kvalitets och upphandlingsfråga. Diskussionen borde ha handlat om hur stat, kommun och landsting upphandlar skattefinansierad välfärd, tex hur kvalitetsmått sätts och att meddelandefrihet ska vara obligatoriskt. Samt en diskussion om hur dessa kvalitetsmått sätts upp och vilka kriterier aktörerna ska uppfylla och hur tex konkurser ska hanteras gentemot brukarna. Denna fråga var otroligt dåligt skött från Allianshåll.

Skolfrågan

Här var i alla fall Alliansen och Socialdemokraterna väldigt lika i sina utfästelser, men samtidigt var det en viktig fråga bland väljarna. Eftersom inte löftena skiljde sig nämnvärt så blev valet än mer förtroendestyrt, och här har Björklund haft svårt att ge en trovärdig förklaring till varför det tar så lång tid. Själv förundras jag tex över att inte ordnings i klassrummen kunde skapas ganska omgående, och att kunskapsnivån därmed skulle gått upp. Tyvärr är det nu allt för många årskullar som drabbats och väljarna vänder sig till någon annan som de tror mer på, i detta fallet Löven.

Utrikespolitiskt

Har svensken missat vad Ryssland och IS tar sig för? Och va de kan tänkas ta sig för? Jag lyssnade på massor av debatter och antingen togs inte frågan upp eller så råkade jag sova just då … Rimligtvis skulle Alliansen vunnit på den debatt. Eller har jag för stor tilltro till väljarkåren?

Öppna era hjärtan

Varför bara tala om vad kostnaden blir för migrationsverket och hur många man väntar? Självklart börjar redan utsatta grupper att fundera över hur detta påverkar dem, tex de som är bostadslösa, de som redan idag lever på bidrag, de som fått höra att budgeten inte räcker för dem eller deras nära och kära och de som redan idag bor i utanförslapsområden. Visst, det är inga gigantiska mängder av väljare och många av dem röstar inte, men hur står den moraliska kompassen om vi nte också värnar dessa. Och en av mina hjärtefrågor: Hur kan vi utrota den relativa barnfattigdomen?

Djurfrågor försummades också. Kanske ses det mer som så att vi sköter våra djur tillräckligt bra här i Sverige så att det mer är en EU fråga. Min fråga är mer hur vi kan importera kött från djur som haft det betydligt sämre än de krav vi ställer på djuren som lever i Sverige.

Det var en ”top of my head” valanalys. Hoppas nu jag kommer ihåg att läsa den vid nästa val.

Som synes är jag sällan här inne numera men tyvärr råkade sambon sätta på Centerstämman på tv såhär på söndagen.

Dessutom växlade jag några ord med en centerkvinna påväg till stämman här i veckan.

Vilken verklighet lever de i?

Hon var ändå äldre än jag och satt i kommunfullmäktige (inte i Karlstad om någon undrar) men verkade totalt komma från en skyddad verkstad.

Så även de nio av tio som uttryckte sig under den tid jag stod ut att lyssna på stämman.

Men de måste väl ändå vara läskunniga? Och lite intresserade av hur dagens unga här i landet har det?

Om de inte har egen insikt kan de väl åtminstone läsa Brisrapporten.

Måste vi svika våra unga så kapitalt?

😦  😦  😦

Barnfattigdomsdebatten är visst igång igen. Bra! (SvD)

Jag har inte helt följt med denna gång, men passar på att länka till tidigare artiklar.

Sammanfattningsvis är min ståndpunkt:

  • Barn ska så klart ha det absolut nödvändigaste, så att de inte svälter osv
  • MEN det är också viktigt att de i sitt sammanhang inte är en allt för udda fågel sett till deras familjs ekonomiska situation. Jag gillar definitionen som går i stil med att om vi utgår från medianvärdet för en familj i det givna området, dvs om det bor 100 familjer i området och vi radar upp dem efter ekonomisk situation hur ser då den ekonomiska situationen ut för familjen på plats 50? Om vi sedan beräknar vad som är 20% av den summan så vill jag helst inte hitta någon familj alls som har en ekonomisk situation som ligger lägre än dessa 20%. Och definitivt inga familjer med barn!

Om sedan nivån ska ligga på exakt 20%, exakt hur beräkningarna ska göras, det är mindre intressant. Jag struntar även i vad vi nu skulle benämna den, även om jag tycker att relativ fattigdom är en rättvisande benämning.

Av vad jag kommer ihåg av tidigare debatter så har vi hittills inte ens lyckats övertyga om att ”punkt nummer två ovan” är ett problem som vi bör åtgärda.

Skrämmande, för inte ens vuxna brukar vara speciellt bekväma  med att dag ut och dag in (inte bara som tillfällig besökare) vara i så stort underläge.

Märk väl, att detta sätt att se inte utesluter att alla de där 51 till 100 i exemplet ovan har en ekonomisk situation som är hur många gånger högre som helst, än de 1 till 50 familjerna.

Dvs lite mer lika på botten, med möjlighet för spretighet på toppen, dvs en geleråtta 🙂 rent matematiskt sett 🙂

Som tittar åt vänster så klart!!!

Är det av bristande mattekunskaper, bristande empati eller bristande inlevelseförmåga gällande framtida samhäll-s och individproblem som gör att inte fler inser att båda dessa punkter behöver utrotas???

 

Ja, vad ska vi ha vår tillväxt till? Och kanske ännu intressantare: Vem ska få ta det beslutet?

Just nu blev jag triggad av Paulina Neuding artikel En provocerande medmänsklighet, där hon, liksom jag, tar sig för pannan över att vissa inte hittar viktigare saker att förfasa sig över än att vissa kvinnor tar större ansvar för sina sjuka föräldrar än män.

Den fråga som poppade upp hos mig är återigen denna frågan: Jamän vad ska vi använda vår tillväxt till? I det stora hela är vårt land rimligt välmående, och jämförelsevis har vi inga gigantiska klasskillnader.

Skulle vi då inte kunna unna oss att få ta hand om våra anhöriga, om det är så att vi vill och i övrigt har möjlighet?

Rent samhällsekonomiskt och om jag fokuserar på ompysslandet av föräldrar: Det är väl sällan det är ”arbetsuppgifter” som professionella kan göra så värst mycket snabbare/bättre? Så, om vi jämför lönekostnad för personal med vaf-peng (Vård Av Förälder) från Försäkringskassan, så blir det säkert oftast så att lönekostnaden för personal är lägre.

Men hallå! Är det verkligen så vi vill prioritera?

Jag ser ingen risk i att vi i och med vaf skulle tvinga in varken döttrar eller söner i något, utan snarast att vi skulle öka våra valmöjligheter.

För varför ska det ses som ett straff att ta hand om sina barn eller sina föräldrar? När det faktiskt finns alternativ! (Samhället kan, om vi vill, ta hand om våra föräldrar, och vi har alla möjligheter att själva avgöra att bli föräldrar.)

Jag deltar med glädje i UNICEFs och Apoteket Hjärtats kampanj, genom att publisera nedanstående. Rekommenderas varmt. Och tack UNICEF och Apoteket Hjärtat!

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Referens

SvD listar vad de ser som Reinfelds sex största huvudvärksfrågor (SvD). Finns onekligen en del att välja bland så som barnfattigdom, skolresultat i fritt fall – nåja, i alla fall ingen trovärdig uppgång i sikte. Och det där problemet som vi vet kommer, men vi gärna inte orkar ta i. Jag tänker på vår ändrade åldersstruktur.

Nåja, de ”huvudvärkar” som SvD identifierat är följande, tillsammans med lite filosoferande från min sida:

  1. Saudiaffären
    Jag har inte hängt med i detaljerna, men hur svårt kan det vara? 1) Rimligtvis har man en enad linje för vad regeringen tycker rent generellt i frågor som dessa. Och den är rimligtvis väl kommuniserad, eller i alla fall dokumenterad. 2) När något som Saudiaffären blossar upp samlar man väl rimligtvis snabbt nyckelpersoner så att hela regeringen blir så påläst som möjligt i vad som har hänt. 3) Om man då upptäcker att något misstag begåtts så ursäktar man det och/eller förtydligare där man inte tycker att något misstag begåtts, även om andra anser så.
  2. Opinionen
    Ja är de inte väldigt osynliga/otydliga, eller har jag varit dåligt med i medierna? Och visst är det nytt läge nu, som kräver ny taktik. Kan inte påstå att jag hört så mycket från S-sidan heller, men en ganska kvalificerad gissning är att de nu sätter grunden och kommer att bli mycket farliga. Stefan Löfven känns som en mycket professionell och metodisk motståndare, som nu lägger upp deras program och strategi. För att också anknyta till första punkten: Vi lever i en snabbt föränderlig värld, där det många gånger är svårt att förutspå morgondagens rubriker. Då är det än mer viktigt att ha ett stabilt och genomarbetat program, så att man snabbt och professionellt kan hantera allehanda frågor som dyker upp. Tycker inte att regeringen lyckats så bra på den sista punkten. Och påminner mig om jag antar att jag borde läsa på programmet …
  3. Passivitet
    Hum tror jag klarade av den i punken ovan 🙂 Fast det är klart. Förutom att bli skickligare på att hantera allehanda oförutsedda frågor, så bör man så klart vara mer offensiv och sätta dagordningen själv. Lättare sagt än gjort, men trots allt självklart ett önskemål. Och om man har känsla för vad som engagerar så är det så klart till stor hjälp. Ja till och med en förutsättning.
  4. ”Kannibalismen”
    Klart jag vet att det där med samarbete, enighet och kommunikation inte alltid är så lätt. Men eftersom det är en nödvändighet i ett regeringssamarbete så borde det ligga alla parter varmt om hjärtat att man även kan hantera detta i valarbete. Det är väl egentligen bara två parametrar att hålla ordning på. 1) Stora penseldragen: Vad tycker vi allihop 2) Inom ramen för det: Vad kommer respektive parti att driva. Och sedan får röstsiffrorna avgöra vilket part som får störst tyngd för just sina hjärtefrågor.
  5. Jobben
    Ja vad händer här egentligen? Fas 3 är enligt mig en katastrof. Och hur tror man att man får sympatier/röster/respekt när man bara kör mantrat att antalet arbetande har ökat. När alla vet att det vedertagna sättet att mäta arbetslöshet är i procent. Ja, totala mängden i arbetsför ålder har ökat. So what? Antar att totala mängden som behöver äldrevård också ökat, så då borde ju arbetslösheten förväntats minska. Eller hur … Vilket påminner mig om ännu något jag ska läsa på om. Det där förslaget om sänkt ungdomslön. Jag är för en sänkt ingångslön, MEN den ska sedan relativt snabbt stegvis öka till ”vanlig” lönenivå. Tiden för att komma upp i vanlig lön skulle eventuellt kunna variera beroende på yrke. Och finns sånt som ”Akademikerpraktikant” nu för tiden? Gjorde att jag fick in foten på arbetsmarknaden. Kommer inte ihåg det ekonomiska upplägget men tror att arbetsgivaren betalade 1 000:- i månaden, att jag fick A-kassenivå, samt att det kunde pågå i 6 månader.
  6. Regeringsombildning
    Jag tror inte alls på att byta ut Reinfeldt. Byta till vem för det första? Dessutom tror jag inte ett ögonblick på att alla vill ha nytt hela tiden. Tror snarare att många vill ha erfarenhet, trovärdighet och stabilitet. Vilket förövrigt troligen är några av huvudingredienserna till Löfvens framgång.

Avslutar med att kasta in ett inlägg i barfattigdomsdebatten. Har precis Facbook-debatterat i ämnet så jag är lätt upprörd. För mig är det självklart att den relativa barnfattigdomen spelar roll, att vi säkerställer att alla barn i Sverige håller sig ovan den relativa fattigdomen gentemot andra barn i Sverige. Jag ser ingen motsättning i att vi har en del spridning i inkomst, men att vi ändå har en mer geleråtta-kurva än en normalfördelad kurva. Där nosen då så klart är kort och pekar åt vänster och svansen åt höger.

Och eftersom jag varken är bra på bildhantering, eller på att söka önskvärda bilder, så får ni här två bilder istället … Råttan ska dock vara betydligt tjockare.

 

Barn kan av olika anledningar kortsiktigt behöva ett hem, innan ett mer permanent boende har ordnats. Orsaken är oftast (alltid?) något som påverkar barnen starkt, tex att de sett våld mellan föräldrarna, mist sina föräldrar eller liknande.

Sedan 2004 har man börjat införa speciella barnahus, för att på ett bättre sätt ta hand om dessa barn, så att de slipper slussas runt mellan polis, sjukhus och andra ställen. (SvD)

Nu höjs röster för att införa en certifiering för att få kalla sig Barnahus. Spontant anser jag det vara positivt. Förutsatt att man inte gör det för administrativt krångligt! Samt att man så klart sätter upp kriterier på ett sätt som driver dessa verksamheter åt rätt håll, dvs

Att värna dessa barn när de många gånger är som mest sårbara.

Just de barn som sett våld kommer det dessutom extra pengar till. Bra! Våldet är oftast toppen på ett isberg, där det finns många fler underliggande problem att också hjälpa dessa barn att hantera. (SvD)

Nästa sida »