Vänsterpolitik


Sakine skriver som vanligt rakt-på-sak. Denna gång om medelklassvänstern som tar sig för att representera de fattiga och de i utanförskapsområden, utan att ha en susning vad de talar om. (Expressen)

Påminner mig dessutom om mina tidigare inlägg kring frågan om relativ-barnfattigdom. Om det är något politikerna behöver bry sig om eller ej.

Personligen anser jag det högst relevant. Tar för givet att Sakine också anser det. Bara frustrerande att det finns de politiker i Sverige som inte tycker så.

Exakt hur man ska definiera relativ barnfattigdom gå så klart att diskutera.

Annonser

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” De orden borde egentligen komma från Ohly, men har allt som oftast hörts av Mona. Ohly nöjer sig med att påpeka att skatterna anpassas efter behov …

Därför tycker jag det är på sin plats att tipsa om ett utdrag ur Ayn Rands ”Och världen skälvde”.

I övrigt gav Ohlys svar i kvällens partiledarutfrågning så många uppslag till kommentarer att jag borde suttit med papper och penna. Men här lite av vad jag kommer ihåg. Lämna afganerna åt talibanerna, bor i bostadsrätt med barn i privatskolor, vi ska värna elitfotbollspelare men all annan form av elitism är av ondo, och vi ska speciellt lyssna på just fotbollsvärlden men inte på varken forskarvärlden eller företagsvärlden, föräldrar måste vika sig för principen och rätta sig i ledet med 50/50 i föräldrardagar. Ja jag kan antagligen fylla på mer när det dyker upp i huvudet. (SvD)

Jag misstänker starkt att Lars Ohly med ”Håll ihop” syftar på att klassamhället ska raderas och att vi sedan ska gå i takt framåt (eller mer troligt – bakåt…). Givet blir det gå minsta gemensamma nämnare som får ange farten och ambitionen. (SvD)

Jag ser framför mig två lag som antar samma utmaning, att ta Sverige till toppen. Det ena laget ställer upp samtliga deltagare i en rad där alla måste gå i takt framåt. Det andra laget ställer sig i en klunga och låter deltagarna gå i sin egen takt men ser till att ge en hjälpande hand till de som sackar efter, så att de sedan i sin tur kan hjälpa någon annan.

Jag tror helt klart på den senare metoden där man hjälper personer upp, för att de sedan i sin tur ska kunna hjälpa andra att komma efter på ett enklare sätt.

Ganska givet.

Vänsterpartiet har precis beslutat att de ska verka för sänkt arbetstid, till 6 timmar per dag, men bibehållen lön. (SvD) (DN)

Suprise! Ett litet tips: Välfärd finns inte automatiskt utan är något man skapar genom arbete. De flesta medborgare vill dessutom ha en välfärd som är relativt hög i jämförelse med liknande länder.

För det är väl ändå så att vi arbetar för att kunna betala för nationens skydd (försvar), vi arbetar för att kunna betala för individens skydd (rättsväsendet), vi arbetar för att kunna ge våra barn den utbildning som krävs för att de i sin tur ska kunna förverkliga sig själva och bidra till fortsatt välfärd (barn, skola och utbildning), vi arbetar för att kunna ge den bästa vården (friskvård, sjukvård, äldrevård), vi arbetar för att kunna bidra till en bättre värld även utanför våra egna gränser (utrikes, bistånd).

Och när medborgarna i landet arbetar för att bidra till allt detta (skatt), så anser jag det inte mer än rimligt att de får en slant över som de kan göra vad de vill med (lön).

Eller varför tror Vänsterpartister att vi arbetar? För att Indierna och Kina lättare ska kunna köpa upp oss?

Fast det är klart Kina är ju kommunistiskt så det kanske är deras plan för att få Sverige under kommunistiskt styre …

Vad vill Socialdemokraterna, egentligen? Och hur kunde flera borgliga hänga på? Jag tänker på riksdagsbeslut att erkänna massmördandet av Armenier som folkmord. Definitivt är det en viktig fråga, och alla verkar överens om att massmord har begåtts, men som Sveriges ambassadör i Turkiet, Christer Asp, påpekar (SvD):

 … att vi anser att frågan bäst hanteras av historiker i en historikerkommission,

 Själv anser jag att målet bör vara att nå till en gemensam objektiv historiebeskrivning för att sedan kunna nå en försoning och hitta en konstruktiv framtid för samtliga parter. Utifrån medias beskrivning så har jag svårt att se hur ett erkännande av folkmordet just nu skulle kunna ha någon konstruktiv påverkan. Däremot är jag verkligen för att vi ska stötta en historiekommission, och medverka till att den bedrivs så effektivt och objektivt som möjligt. Och att den inte tillåts hamna i långbänk. Jag ser fram emot att få läsa mer i denna fråga.

Och som Bitte Hammargren skriver (SvD):

 Vid s-kongressen förra året kördes Mona Sahlin, Urban Ahlin och andra i s-ledningen över av kongressen som krävde ett erkännande av massmorden på osmanska armenier 1915 som ett folkmord.

Det är inte många år sedan Nobelpristagaren Orhan Pamuk åtalades för ett sådant uttalande. Den armeniske skriftställaren Hrant Dink i Istanbul, som mördades 2007, var också tydlig med att det var ett folkmord på armenierna. Han åtalades för så kallad förolämpning av turkiskheten innan han mördades. Men han menade också att det viktiga var en öppning mellan dagens Turkiet och Armenien, och att dagens turkar kunde ta till sig en annan historiskrivning. Att utländska parlament skulle rösta om detta kunde få motsatt verkan, menade han.

I den intervju jag gjorde med honom strax innan han mördades sade han:

“Vi som lever här tror att Turkiet kan förändras. Det kämpar vi för. Men enligt min mening vill inte armenierna i diasporan att Turkiet ska förändras, för om Turkiet förändras är det de själva som håller fast vid status quo. För armenierna i diasporan representerar dagens turkar alltjämt det förflutna som de har bakom sig. Men för mig är turkarna dem jag lever med i dag. Här finns goda och onda, och jag fortsätter att kämpa för förändring.”

Hur ser relationen ut mellan Turkiet och Armenien idag?

– Det finns ett protokoll för normalisering mellan de båda regeringarna i Ankara och Jerevan men det har inte ratificerats av de båda ländernas parlament. Uppfattningen är att Jerevan skulle göra det ifall bara parlamentet i Ankara går i bräschen. Men i Turkiet finns starka låsningar från turknationalistiska krafter och från Azerbajdzjan som har en olöst konflikt med Armenien och enklaven Nagorno-Karabah. AKP-regeringens motståndare i det turkiska parlamentet använder nu den svenska omröstningen i riksdagen som en förevändning att mobilisera mot protokollet och mot Turkiets försoningsprocess mot Armenien.

Väninnan – Rapport från Rosenbad av Eva Franchell ger en mycket intressant inblick i den Socialdemokratiska ledarkulturen under Göran Perssons styre. Eva var väninnan som tidigare hade arbetat för Anna Lindh, och som var med när hon brutalt knivmördades. Detta är hennes berättelse av Rosenbad. Och det är ingen smickrande bild. Mellan raderna så målar den upp en skrämmande avsaknad av laganda och viljan att tillsammans skapa ett bättre Sverige.

Mellan raderna ges vi också en bild av Göran Persson. För är det något jag lärt mig att uppskatta med åren så är det bra ledare. I mina ögon tillhörde inte Göran Persson den kategorin ens innan jag läste boken. För att ta ett talande citat från ett möte mellan Eva och Göran Persson, flera år efter mordet på Anna:

Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.

– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menare med alla rättegångar och så … Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänkte, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?

Han fortsätter att titta på mig, oförstående.

– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du?

För mig säger det en hel del om en persons empati.

Boken tar oss dessutom igenom många kriser, Estonia, Hallandsåsen, Tsunami etc. Och är det inte så att i krisen visar ledarskapets rätta ansikte. Samtidigt är det en intressant tioårig historiekavalkad.

Frågan som dröjer sig kvar är: Hur mycket av den här ledarkulturen lever fortfarande kvar inom Socialdemokratin …

Ja så har då en synagoga i Egypten utsatts för attentat (SvD). En gång fanns där tiotusentals judar, men så icke längre, tack vare islam.

Själv har jag sent om sider äntligen börjat läsa Gulag, av Anne Applebaum. Jag har visserligen bara kommit några sidor ännu men det är redan många skrämmande fakta.

Vad har då kommunismen med islam att göra? Hotet om kommunismen var en bidragande orsak till att Hitler kom till makten. De etablerade partierna vägrade att ta hotet på allvar, precis som dagens etablerade partier vägrar ta hotet om ett islamiserat europa på allvar. Jag hoppas verkligen att dagens politiker vaknar och erbjuder en möjlighet till ett fortsatt ”fritt europa”, så att inte väljarna än en gång känner sig nödgade att rösta på mer radikala alternativ.

Och hotet om kommunismen var på inget sätt obefogat. Livet i Sovjetunionen var minst sagt hårt både i koncentrationslägren och utanför. Enda skillnaden jämfört med Hitlers Tyskland var att i Tyskland blev du dömd utefter din ras, vilket du inte kunde göra så mycket åt. I Sovjetunionen däremot kunde vem som helst bli dömd, men även frisläppt. Precis som Anna Applebaum påpekar: Vad man anser vara värst är en smaksak. Hon påpekar också att de i lägren inte benämnde livet utanför taggtråden som friheten, utan som ”den stora fängelsezonen”, vilket säger ett och annat om livet under det kommunistiska styret.

Själv vill jag behålla vår fria värld och varken importera kommunism, nazism eller islamism.

*********

PS När det gäller min syn på islam, läs gärna mer i min artikel Onda och goda även hos muslimerna och fundera över varför man försöker tysta liberala frihetskämpar så som Ayaan Hirsi Ali och Geert Wilder.

Nästa sida »