Tänk själv och diskutera!

”Tänk själv och diskutera!” Det är egentligen det enda som Irshad Manji uppmanar till. Hon säger inte åt dig vad du ska tänka, utan uppmanar till eget tänkande, kritiskt tänkande. Hon saknar idag det fria tänkandet och debatterandet inom den islamska tron, en debatt som hon anser en gång fanns men som nu saknas. 

För den uppmaningen blir hon dödshotad, och dödshoten kommer från de egna islamistiska leden.

Hon påpekar också att det finns många, speciellt unga, som tycker som hon men som är rädda att uttrycka det offentligt.

12 november visades en intervju med henne i SVT:s Existens. Där framgick det att de inte lyckats hitta någon muslim här i Sverige som ville ställa upp och stå på hennes sida. Jag vet inte vad orsaken var att de inte lyckades hitta någon. Är det så illa att ingen håller med henne? Eller är det så illa att ingen vågar stå för att de håller med henne? Kan det vara så att hon har rätt i att många är rädda för att säga vad de tycker, även här i Sverige? Manji diskuterar gärna kvinnors roll inom islam, det långtgående hatet mot judendomen och förekomsten av slaveri i muslimska länder.

Inte ens Abd al Haqq Kielan, imam och ordförande i Svensk Islamisk Samling, stödjer henne. Vilket rimmar illa med hur han presenteras på Wikipedia. Är det månne de egna leden som skrivit presentationen?:

Kielan är bland annat engagerad i arbete mot extremism bland muslimska ungdomar. Han har undertecknat det internationella Ammanbudskapet som syftar till att motverka extrema tolkningar av religionen genom tolerans och enhet. 

Ja jag tycker att det är skrämmande när personer ska få dödshot för att de uppmanar till dialog och för att de vågar kritisera. Och jag hoppas verkligen att  Svenska insatser, så som vår närvaro i Afganistan (militär och social) får fortsätta att verka i samma anda som Irshad (SvD).

 

Viktigt att skicka rätt signaler

Anisur Rahman från Bangladesh får äntligen stanna här i Sverige. (SvD)

Det är ett viktigt steg i kampen för det fria ordet. Det är viktigt att vi visar omvärlden att vi inte tolererar att journalister tystas. För tydligen har klimatet hårdnat för dem. Bara i Latinamerika har 37 stycken dödats under åren 2004 till 2008, och fyra saknas.

Det är inte acceptabelt att författare och journalister tystas från att kritisera regimer. I Anisurs fall är det den statliga RAB-milisen och de islamistiska extremisterna som är ute efter honom, eftersom han är djupt engagerad i kampen för demokrati och kvinnors och minoriteters rättigheter.

Jag önskar Anisur all lycka i den kampen och är glad att Sverige kan bidra.

 

Förbehållskalusul i armén? Nja

Jag är för en globalisering och tror att det generellt kommer att leda till färre och mindre våldsamm konflikter. Men samtidigt ställs vi inför dilemmat gällande vad det faktiskt är som vi försvarar. Då som nu har det varit fosterlandet, vår religion eller vår världssyn. Förr sammanföll dessa oftare, vilket på vissa plan gjorde det hela enklare. Men nu i och med globaliseringen där människor flyttar mer på sig så blir de inte alltid lika lätt.

Nidal Malik Hasan verkar vara ett exempel på där detta dilemma har uppstått. Han är muslim och del av den amerikanska armén. Han har uppenbarligen varit intresserad av att kämpa i den amerikanska armén, åtminstonde en gång i tiden. Men tydligen inte efter 11 september, eftersom han då hamnde i intressekonflikt med sin muslimska tro. Men det framgår inte av SvD artikeln varför han inte fick sluta i armén, fast han så önskade.  (SvD)

Hur tänker försvarsmaken över huvutaget i denna fråga, rent generellt? Ska muslimer i ett EU försvar slippa att försvara oss mot muslimer? Ska kommunister i ett EU försvar slippa att bekämpa kommunister i till exempel Afrika? Ska man kunna få skriva in en förbehålls klausul när man går in i armén? ”Jag lovar att ställa upp förutsatt att …” Nja knappast, men hur ska vi hantera frågan?

 

Var är lärarna?

Var är lärarna? Och då menar jag de bra lärarna och inte vänsterflummarna, låt gå lärarna eller queer-teoretikerna. ”Eldsjälarna jagas bort från skolan” skriver Helena von Schantz i SvD idag. Och det är även min uppfattning. I alla fall när det gäller de eldsjälar som jag anser hör hemma i lärarrollen

Vi behöver lärare som ges möjlighet att hålla ordning i sitt klassrum och som kan få stöttning i detta om så skulle behövas. Detta i sig är visserligen inget mål, men definitivt en förutsättning för det som skolan ändå är till för: Att ge våra barn och ungdommar den kunskap de behöver för att kunna gå vidare i livet på ett bra sätt, men även för att bidra till den välfärd vi önskar oss här i landet.

Något jag anser skulle vara mycket intressant är att göra en undersökning bland dels de som är utbildade lärare men som inte arbetar som lärare, dels de som skulle vilja vara lärare om skolan såg annorlunda ut. Hur ser dessa grupper på dagens skolmiljö? Vad skulle behövas för att de skulle vilja vara lärare igen? Hur ser de på ordning och reda, värderingar, utbildning, ja skolans och lärarens roll?

Självklart skulle det även vara intressant att jämföra detta med dagens aktiva lärare, men lite krasst tror jag tyvärr att de bra lärarna redan har övergivit skutan. Tyvärr. Självklart finns det undantag, och mycket hänger på vilken rekotor skolan har. Och vem vet, kanske blir jag överbevisad.

Och slutligen en tredje grupp att göra en liknande undersökning bland är bland oss vanliga medbordare. Vad anser vi?

Men huvudfrågan förblir: Hur gör vi för att få bra lärare? Inte en helt lätt nöt att knäcka, men en aldeles nödvändig.

 

Mer tvång i vården, tack

I kväll håller Ann Heberlein en föreläsning på föreningen Balans, om tvång i vården. Jag hade tyvärr inte möjlighet att delta själv, men vill ändå ta tillfället i akt, att än en gång lobba för att lagstiftningen behöver moderniseras. Den bör anpassas så att den kan hjälpa istället för att stjälpa, åtminstonde oss med en kronisk sjukdom. Eftersom vi på ett annat sätt faktiskt har möjlighet att ange vilken och hur mycket tvång vi vill godkänna.

Idag är det så att tvång inte får användas om det inte är så att personen antingen är en fara för sitt egna liv, eller för andras liv. Det vill säga, ribban sitter väldigt högt. Men även innan man är en fara för sitt egna eller andras liv så kan man i en mani eller en psykos ställa till det en hel del för sig själv och andra, för att inte tala om den ökade påfrestningen som man låter kroppen utstå i och med att man inte stoppar manin/psykosen så snart som möjligt. Dessutom tar det längre tid att hämta sig desto längre ut i det blå man hann.

Både i manins och psykosens natur ligger att man inte har någon sjukdomsinsikt, kopplad till märklig verklighetsuppfattning, vilket naturligtvis innebär att man just i det tillståndet inte är intresserad av vård. Däremot kan man mycket väl vara en ansvarstagande person i livets alla andra skeden

Så varför denna märkliga kvarleva om att det inte ens är juridiskt möjligt att i friskt tillstånd faktiskt ge sitt medgivande om att kunna få bli tvångsomhändertagen något tidigare änvad dagens höga ribba tillåter idag.

Visst kan man redan idag skriva in en vädjan till sjukvårdspersonalen i sin journal, men det bygger på att man lyckas skapa tillräckligt förtroende hos läkaren så att han/hon vågar tänja på lagen, utan att misstänka att man sedan kommer att stämma henne/honom.

Så, fram för mer tvång i vården, åtminstonde för oss som så önskar.

PS SvD skriver idag om vårdköerna. Det bästa är naturligtvis om personer kan fångas upp långt innan det finns behov av tvångsvård, vilket knappast långa vårdköer bidrar till. Och det finns mer att göra för att minska den psykiska ohälsan. Läs gärna Liberal syn på psykisk ohälsa.

 

Att styra sitt eget öde – Afganistan

Afganisatan får välbehövlig truppförstärkning. (SvD)

Namnet på min förra artikel är ”Att styra sitt eget öde”, men avsåg Sverige. När jag skulle skriva denna artikel slog det mig att samma titel passar utmärkt även när det gäller Afganistan.

Genom att vara närvarande och säkra tryggheten så ger vi också landets medborgare en rimlig chans att bygga upp sitt land. Och vi bör naturligtvis även stötta, men inte ta över, när det gäller uppbyggnadsarbetet. Det är både landet Afganistan som behöver kunna få styra sitt ege öde, samt den enskilde medborgaren.

När det gäller att styra landet så tänker jag främst på att inte behöva hamna i händerna på andra, utan att ha jämnbördiga handels och sammarbetsformer med andra, och att de som styr ska ge förutsättningar för medborgarna att kunna ha en påverkan på sitt eget och familjens liv.

Läs gärna min sida ”En bättre värld”. Här ett litet citat:

När det gäller vår utrikespolitik bör vi fokusera på självhjälp, samt att ta mycket stort avstånd från allt förtryck och utnyttjande av andra människor, t ex trafficing, barnprostitution, barnsoldater och orimliga arbetsförhållanden. Sverige bör också verka för att människor i Världen inte döms utifrån sitt kön, enticitet eller födelseplats, utan utifrån sitt handlande satt i sitt sammanhang. Vi behöver också motverka fattigdom, okunskap och orättvisa rättssystem, både för att de är icke önskvärda i sig själva, men också för är att de är stora grogrunder för att människor ska börja sträva efter win-lose lösningar, istället för win-win.

 

Att kunna påverka sitt eget öde

Sverige är ett litet land och om vi ska vara framgångsrika på 2000-talet så måste vi vara duktiga på främmande språk. Därför behöver vi höja ambitionsnivån, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) till SvD.se (SvD)

Ja, vi är verkligen ett litet land, och många verkar tro att vi automatiskt kommer att stanna kvar i välfärdstoppen utan att göra något speciellt. Jag anser som Björklund att vi bör höja ambitionsnivån. Att vara duktiga i främmande språk är ett sätt, men naturligtvis behöver mer göras. Kunskapsnivån generellt behöver ökas, och vi behöver ge våra företag förutsättningar för att vara framgångsrika.

Samtidigt bör vi disskutera vilket samhälle vi ska sträva efter. Men kunskap brukar vara ett säkert kort för att själv kunna styra sitt öde. Både för att kunna fatta bra beslut och för att ha kunskap att genomföra dem.

 

Debattera hur vi ska hindra pedofiler att begå fler övergrepp

USA har tydligen redan infört det och Jimmie Åkerlund förespråkar det: Offentliga register för sexbrottslingar. Åtminstonde för pedofiler. (SVT)

Absolut något vi bör titta närmare på. Dels skulle det ge en stark signal från samhället gällande hur allvarligt jag hoppas vi ser på sexualövergrepp på barn, dels skulle vi underlätta skyddet av barn. För uppenbarligen är det så att vissa personer inte ska umgås ensamma med barn, men det utesluter naturligtvis inte att de kan fungera alldeles utmärkt i samhället i övrigt.

Jag inser också att om vi nu offentligör pedofiler så blir inte följden enbart den att de inte får umgås ensamma med barn, utan de kommer även att få det svårt i samhället i övrigt. Men vem vet, kanske kan vi ta oss åt det hållet att vi ser det just som så att vissa personer inte ska umgås själva med barn, men att de kan fungera bra i övrigt. Och att hur vi dömmer dem i vardagliga livet mer beror på hur de väljer att handskas med det begär som de tydligen har. Det vill säga hur de väljer attta ansvar för sina egna handlingar.

Egentligen tycker jag att det är totalt oförlåtligt att förgripa sig på ett barn, men försöker tydligen ändå att se på detta som att även de skulle kunna ges en plats i samhället, under vissa förutsättningar.

I vilket fall som helst: Jag hoppas innerligt att Sverige vågar ta en seriös debatt om detta, och inte automatiskt direkt säger blankt nej, bara för att förslaget råkar komma från Sverige Demokraterna.

 

Att ligga steget före

Visst skulle man kunna önska att rättsväsendet alltid kunde ligga steget före och tex veta vilka preparat som ska vara narkotikaklassade innan de dyker upp på marknaden. Men nu är det en utopi och vi får försöka leva i verkligheten.

Tydligen är det så idag att tullen inte kan beslagta preparat innan de är narkotikaklassade. Vilket bl a lett till att de nu tvingas lämna ut preparat som redan dödat ungdomar. (SvD)

Varför inte göra det möjligt att beslagta i väntan på utredning om det ska klassas som narkotika eller ej, och om det visar sig att det ska klassas som narkotika så behålls naturligtvis preparatet och dom utfärdas.

Vi måste se till att göra allt vi kan för att ligga steget före i kampen mot narkotikan.

 

Ska vi verkligen dra ned?

Ska vi verkligen dra ned? Varför inte sikta på att få in mer av den skatt som idag inte betalas. På så vis borde det till och med löna sig att behålla personal på skatteverket, för att inte tala om att vi på så vis även skickar ut rätt signaler om att alla faktiskt ska betala den skatt som vi beslutat om. (SvD)

Citat ur SvD:

Av 100 kronor i skatt till staten går 50 öre bort på administration. Mindre stolt är han över att skattefelet (den skatt som borde betalas men inte kommer in och som beräknas till 133 miljarder eller 5 procent av bruttonationalprodukten) inte minskar.

133 miljarder är minst sagt en hel del och borde rimligen räcka till både löner och välfärd, om de bara betalades in.

Och på tal om skatt så borde vi dessutom satsa än mer på att förenkla skattesystemet.